lindelinnea

Jag har spenderat min vecka genom att plugga och spendera tid med mina småsyskon. De ger mig leenden och frustration, men det är inte så konstigt. Jag har ingen toleranns och  kort stubin, för det mesta så tar jag det lungt och leker smått. De är så härliga när de sitter stilla och kan sedan brista ut i skratt, eller när min lillebror springer fram innan jag ska duscha och säga du lukta inte uch. Eller när min minsta lillebror(han som jag håller i) ler eller får för sig att skratta åt en rörelse eller ett ljud. Att se de växa upp är väldigt skrämmande för att se mina småbröder prata och ha en mogen diskution. Så svårt att se, men kommer jag någonsin vara redo?